Selektiv allergi...

Min husses näsa, och ännu mer, min husses strupe, är diskriminerande. T o m misskriminerande.
Han tål vissa kissar, andra inte alls.
Innan min husse och matte träffades, hade båda två haft katt, husse hade det fortfarande. Musse Katt var en av dem. Så länge husse bodde för sig själv, med döttrar och katter, gick det hyggligt bra.
När det sedan försöktes flytta ihop, husse + matte och diverse barn och djur, kom Musse som en liten förtrupp.
Ja, nu vet ni ju hur det blev...
Sulan blev den lille kisse som skulle fylla tomrummet efter Musse.
Relativt snart märkte husses andningsorgan att det var lite jobbigt. Han hostade och nös. Rätt ordentligt, tidvis.
När sedan husses katt nr. 2, Egon, också flyttade hit, blev situationen rätt snart olidlig. För husse.
Helt märkligt, tyckte alla tvåbeningar. Egon och husse hade bott ihop i åtta år. Men. Faktum var, att när Egon kom till Brädhögen, blev det en päls för mycket i huset.
Som jag voffat, så *yyyyyl* försvann lille Sulekatten, men Egon var kvar. Så även husses andningsproblem. Därför tvingades Egon flytta tillbaka till husses vuxna dotter, och vi var därmed kattlösa.

Husses andningsbekymmer försvann i takt med att pälsbevisen från våra katters tidigare närvaro städades ur huset.

Allergier är mycket märkliga!
Husse tål Sigge Katt hyggligt.
Abessinierna hos mattes äldste valp, tål han absolut inte! Det kan t o m bli allergireaktioner när abessiniernas tvåbeningar är hos oss.
Igår var det kalas hemma hos abessinierfamiljen, och matte fick som vanligt åka husselös dit. (Men det är så uppenbart att just de kissarna är högriskfaktorer, för även matte måste medicinera för att klara ett besök hos dem...!)

För ett år sedan hade grannarna en Katthemskattunge hemma hos sig. De var jourfamilj åt en bedårande svart liten kattfröken, som vi gärna skulle vilja ha boende hos oss.
Men. Vi Vet ju...
Så för säkerhets skull förberedde vi våra grannar med en förfrågan och förklaring i hur husse fungerar (inte)... Skulle vi kunna få hälsa på en liten stund och husse skulle ha möjlighet att provsniffa på lilla kattfröken?
Jodå. Vi tassade på besök, alla tre. (De har den goda smaken att ha två VOVVAR också!)
Det voffades, pratades och.........sniffades......AAAAHTJJJJJJJOOOOOOO!
Det var kört.

Detta är förklaringen till varför mina tvåbeningar har skrinlagt planerna på att skaffa någon ny rar kattvän till mig.
*snyftvoff*

Men jag har sett från min utkiksplats att matte vareviga, varenda dag kollar på Blocket. På hundannonser.
Det bevakas även.
Tibetanska terriervovvar, schapendoesvovvar och P. O . N.vovvar. De är så lika mig, alla sorterna, och vet hur man leker. På skuttigt Trasslavis.

Tyvärr är vovvar så dyra.
Vi skulle möjligtvis kunna skaffa en begagnad. Som inte skuttat så många mil.
Så länge inte matte hittar någon vovve-rea, är jag ensam fyrbening i huset.
Att lilla matte har några plaskande fyr-feningar räknas inte, tycker jag.

Så voff så!

Mussekatt

Jag var liten liten valp. Mindre än en normalkatt i storlek, faktiskt. Det var mycket som var nytt och obekant. Bara några dagar tidigare hade jag skiljts från mina kullsyskon. Stora matte sov fortfarande på madrass bredvid mig på nätterna. Det började kännas lite tryggare.

Då kom en brummis åkande. Parkerade hos oss. Ut vällde några glada unga tvåbeningar med en skrikande plastbur som luktade rysligt illa.
Som om någon inte hunnit ut ur den i tid, om jag så voffar...
De glada tvåbeningarna tyckte att jag var jättegullig.
De lyfte mig upp i sina famnar och kliade, pussade och kramade...och öppnade stinkande buren...
Ut tumlade en mycket förnärmad och förskräckt kattfarbror, som var större än lilla jag. Han fräste åt mig och snodde runt i gräset...och landade mitt i en liten hög...gissa-vad-för-sorts-hög..som lilla jag just hade gjort...

Stackars kattfarbrorn!
Han hade just avverkat 30 mil i bil (skräckscenario för honom som bara åkt bil en gång innan...till kattrering...), kommer fram till ett helt främmande ställe, med en liten otäck HUND (tolkning ur kattsynvinkel)!
Till råga på allt fick han BADA p g a hans lilla felnavigering med tassarna.

Välkommen till Brädhögen, husses gamla Musse Katt...!

I drygt ett år kamperade vi ihop.
Gamla Musse fick långsamt vänja sig vid mig, och det gick BRA. Han var inte rädd för mig. När jag någon gång ville busa med honom ute i trädgården, försöka jaga honom lite grann, då tvärstannade han...och då var det ju liksom ingen vits att försöka.
Vi hann att få en fin tid tillsammans. Noshälsningar; "välkommen hem", var en självklarhet. Någon enstaka gång sov vi bredvid varandra. Jag fick gärna slicka honom, det verkade han gilla.

Andra hösten *snyft* började Musse Katt bete sig lite konstigt.
"Gå på lådan" missade han emellanåt. Han magrade förskräckligt mycket, skulderbladen stack liksom ut... eller upp.
Han drack och kissade i allt intensivare tempo.
Till slut hann Musse inte ens till lådan, efter allt han druckit.
*snyft*
Husse och matte tittade bekymrat på varandra. Matte pratade med en vetevad, vetepåse, ett vitrinskåp, äsch vettis, och sedan åkte de iväg. Med Musse Katt i den förhatliga plastburen.

När de kom tillbaka var Musse Katt alldeles stilla. De bäddade fint åt honom i en kartong...och gick ut i trädgården och grävde...
De såg så bedrövade ut, och jag fick inte nosa på min gamle kattfarbror mer.
Matte grävde upp en växt från en annan del av trädgården för att pryda platsen där Musse begravdes.
Några veckor senare, nämndes det något om en allhellgånnanått, då satte de ett ljus på Musses plats, och det har de visst fortsatt med, varje år vid det där allhellgånnanåttet.

Musse Katt var min första kattvän. Trist att han fick så kort tid hos oss i Brädhögen. Han var värd en lång skön pensionärstid hos oss!

Sulan.

Som en del kissar med blogg har fått erfara, så har jag gnällt om att jag har HAFT en liten kisse.
Sulan. Han blev förmodligen bara sju månader. Vi var verkligen kompisar han och jag! Vi delade gärna korg. Varmt och gosigt. Jag slickade rent hans öron och han nospussade mig tillbaka och strök sig runt mina ben.
Jag var hans hundmamma och han var min lille kattvalp.
(Han var ju också en hittekatt som behövde en extramamma. Funnen längs E 18 vid cirka fem veckors ålder. Togs till ett katthem, där mina tvåbeningar hämtade honom.)
Om en av oss varit ute, blev alltid hälsad av den andre med nospussar och slick.
Ja, nu var det ju jag som "hade varit ute" i 99 % av fallen, och Sulan som hälsade mig välkommen hem.
Vi försökte verkligen vara aktsamma om lillkissen. Trots att vi bor i ett mycket lugnt gammalt villaområde, fick han inte vistas ute förrän han åtminstone var kastrerad och tatuerad i örat.
Så blev det också. Vår lille vilding gick gärna ut, trots att det var snålblåsig tidig vår. Det var ju mars, och vår färdigläkte lille kastrat nosade sig runt i trädgården och i allt vidare cirklar.
I vårt område bor det många kissekatter och en del vovvar, harar skuttar förbi, rådjuren kan vara tämligen oblyga gäster som tuggar tulpaner, räv kan komma slinkande och grävlingar lufsar i nattmörkret...
Många spännande lukter alltså.
I en veckas tid gick Sulan ut en eller ett par gånger per dag. Han ropades in till kvällen och kom då tassande snällt och välkomnades av mig, vift vift vift....snyft.
En kväll kom han inte. Det var i mitten av mars och det hade fallit lite nysnö. Matte gick genast ut och tittade. Jodå, hon kunde se små kattspår, men de korsade vår lilla gata och BORTÅT.
Matte ropade, lockade och skrek: SUUUUULAN, kssss, kssss, kssssss, kssss kssss. Det brukade han aldrig MISSa...
Ingen liten kompis kom springande. Tyst, tomt.
Matte gick runt i närmaste kvarteren, hon gick kvällspromenaden med mig, och hon lät som jag nyss voffade. Det var nästan lite pinsamt som hon lät. men vad gör man inte för en liten svartvit gullevän?
Ingen kisse kom.
Dagarna gick.
Hittelönslapparna sattes upp, både när och lite fjärran.
Busungar ringde och påstod att de hittat Sulan, och låg sedan och fnissade när matte och husse gjorde blixtutryckning med gottemat och transportbur...
Ingen kisse kom.
En sen kväll, någon månad senare, på vår sena-kvälls-tur nosade jag mig fram till något jag aldrig hittat förr. Jag tog det i munnen och visade matte: Skelettframben av katt.
Det var så hemskt! Tänk om...
Matte ville inte titta så länge på mitt fynd, utan kastade det i älven. Ingen annan skulle få hitta det!
Så småningom MISStröstade vi, Husse, matte, lillmatteoch jag.
Sulan.
Lille Sulekatten var och förblev borta.
Jag säger som Södertäljekissarna: jag berättar mer sedan.
Men då är det längre-sedan-historia.

Hur är vi släkt?

När jag läst andra bloggar, så har jag dragit den slutsatsen att har ens matte och husse egna biologiska barn, så är de som katters och hundars syskon.
Man kan bli faster/moster eller farbror/morbror om något tvåbeningsbarnen själva får barn.
OK. I så fall har jag många syskon. Sju stycken. För matte-mamma har fyra barn och husse-pappa har tre barn.
Och räknat på det sättet har jag fyra brorsbarn. Gulliga saker som jag äääälskar allihop. I lagom nos-mot-noshöjd, eller allmänt slickvänliga. Hon som är för lång för nos-mot-nos-kontakt, är dessutom så schysst att hon lägger sig på rygg på golvet, för att jag ska komma åt att slicka henne.
Hon är en mycket sympatisk minimänniska!
Men.
Hur räknar man dessa människosyskons husdjur? Är de alltså också brorsbarn?
I så fall... I så fall... I så fall har jag tre brorsbarn till. Rödhåriga alla tre. Inte bara så där vackert på-skallen-rödhåriga. De är röd-på-hela-kroppen-håriga. De är katter alla tre.
Två av dem tål mig inte, fast jag aldrig ens har fått chansen att nosa eller slicka på dem. De är abessinier och mycket små och smala.
Sedan finns ju brorsbarnet Sigge Katt. Han har egen blogg.
Say no more.
När han var en liten kisse kunde vi nosa på varandra och allt var trevligt. Nu för tiden håller han sig betydligt mer på sin kant. När jag hälsar på hemma hos honom respekterar vi varandra. Han ligger i sin sedvanliga blogg-kattkorg uppe på skrivbordet, och jag håller mig runt benen på alla människor.
Visst ja. Det finns två till. Men de är ju brorsbarnets små vänner. Hennes alldeles egna gullmoppar. De bor i bur och är luddiga.
Sigge Katt vill alltid äta upp dem. Han tycker att de ser köttiga och smaskiga ut. Det tyckte visst en programledare på TV också, om fränder till luddbollarna...men det programmet fick inte sändas...
Har jag brorsbarnbarn som är marsvin?

Mörkt moln med fyra tassar.

Svarta Vovven anföll mig i fredags.
Svarta Vovven har en Elak Husse som raglar emellanåt.

Denna gång var SV lös och Elaka Hussen på efterkälken. Jag var ute och rastade min husse, och jag hade koppel på honom. Husse hade en matkasse i ena näven och mitt koppel i den andra. Vi var halvvägs hem från Affären när SV kom rusande rakt på mig! Hon brottade ner mig lätt som en tibetansk plätt eftersom hon är minst dubbelt så stor (och tung) som jag. SV morrade och härjade och bet lite grann på mig. Det sår jag redan hade vid svansroten gick upp och det blev ett nytt pyttesår mitt på ryggen, men det märkte inte matte förrän igår. (Jag har som ni kanske förstått tämligen riklig päls...)
Min husse blev desperat och ville skydda mig (tack hussegullet). Han använde matkassen med fryst kyckling som vapen. BONK i SVś skalle. Det hjälpte tyvärr inte.
Då lyckades EH komma raglandes ikapp och fick tag i hennes halsband. Husse och jag gick skyndsamt därifrån, eftersom EH verkade allmänt okontaktbar för hundfrågor.
Matte blev så upprörd när vi kom hem, så hon ringde polisen. Tyvärr visste matte inte EHś namn, men gissade att polisen säkert vet vem han är. SV vet vi vad hon heter, och det är alltid en ledtråd.
Vi bor på en liten ort och så småningom klurar vi säkert ut vad EH heter.
SV har försökt attackera mig förr. Då har hon haft koppel på sig och EH har slagit och sparkat på henne. SV borde ha en annan människa att leva med! Hoppas att hon är möjlig att rehabilitera till Snäll Svart Vovve!

Mörka moln 1.

Jodå.
Det finns en del som är pest och pina, trots allt.
Alldeles nyss blev jag *rys* kammad. Jag slingrar mig och värjer mig så gott det går, men matte är där med den ståltandade ovännen. Värst är det i ansiktet.
Ja ja, jag ÄR skäggiga damen. På en TT är det tjuuusigt med lååång pannlugg som totalt döljer ögonen, och ett litet matchande skägg.
Ibland får matte för sig att hon vill se mina snälla bruna ögon. Hon påstår t o m att andra av min sort vill se dem, för att kunna tolka det hundiska kroppsspråket.
Hmmmpppffff!
Vet ni vad människan gör?!? Samlar ihop hela min stiliga ståtliga pälsgardin i en tofs!!! Jag ser ju, helt plötsligt, och det är jag inte så van vid. Suck.
Men snart är det natt. Då tappar de bevakningen, då kan jag tassa bort lilla äckliga snodden, som dessutom är tänkt för hästmanar. Hästmanssnoddar på en tolvkilos Tibetansk vovve med Värdighet...
-Va? Varför hostar du matte? Varför får du sådana skrattattacker och frustar "värdighet"?
-Men lilla Trasslavännen. Du Är Minst Av Allt Värdig. Du är en glad, fjollig, sprallig, lekfull vovve!

Suck igen. Där rök min image. Den hade jag försökt öva på länge. När inte matte sett på...

Att väcka en matte

Det finns få saker som är roligare. Husse och jag har en intern tävling. VEM av oss är snabbast uppför trappan till övervåningen?
Visserligen är det nästan alltid husse som förbereder tävlingen = han gör frukost. När allt är framdukat, tar jag på mig mina tibetanska löparskor och rusar viftande iväg. Det gör inte husse. Han skröpplar som vanligt stånkande uppför trappan.
Stackars husse. Bara två ben och en elak rygg.
Ändå vinner han ibland...

Det är när jag försover mig. För jag är nääästan lika morgontrött som matte. (Och det vill inte säga lite, det.)
Hur som helst, när jag kommer upp till mattes säng (längst in i sovrummet, voffa om rena hinderbanan), kollar jag läget noga.
Ligger matte vänd inåt sängen, med ryggen mot mig alltså, då står jag bara och viftar. Men det hörs när jag viftar. Inte sånt där labradorvift med dunk - dunk - dunk, utan bara lite smådunsigt och vinddrag. Diskret.
Men för det mesta har jag tur...matte ligger vänd utåt... emot mig och väntar...PÅ MIG.
(OK. Lite grann på husse också, men det är nog mest fjäsk. Tror jag. Bara för att han kan fixa frukost. Det kan inte jag. Och hittills har hon inte nallat av mina Doggykulor.)

MAAATTEEE, sjunger jag (matte säger att jag gruffar, hrmmm, oförstående tvåbening), slänger mig upp med överkroppen i sängen, tassar ivrigt efter hennes ansikte och tar fram min blötaste, gosigaste, slickigaste tungversion. Slick, slick, slick på mattes kind och händer!
Då fnittrar matte. Kallar mig för "gullevovve" och "liiilla vännen min".
Haha! Det kallar hon aldrig husse! Bara mig.

Det här är nästan bästa stunden på dagen.
Fast enligt mig finns det egentligen många "bästa - stunder - på - dagen":
Promenader.
Hundkompisar...
Folk på besök.
Jag på besök.
När jag får matrester.
Gos - i - knäet, kli, klappningar, smek, gulliga ord...

Livet är för det mesta ett Stort Svansvift!