Klämkäck klämsäck?

Hmmm.
Det finns saker man egentligen inte voffar högt om. Privata delar...
Men i några veckors tid har det varit...lite besvärligt...
Hur visar man det som vovve? Jo, man slickar sig och kanar runt sittandes.
När sedan matte klippt mig (USCH!!!) så blev det uppenbart. Det som normalt ska vara grått var svullet och synnerligen rosa. Jag hamnade i badkaret. Matte hade läst hur man skulle klämma.
(Känsliga vänner; sluta läs...)

Hon klämde och pressade och höll min svans i ett stadigt grepp. Det kändes väl liiite bättre efteråt, men inte bra.
Efter några dagar fick jag åka bil. Till ett hus där det brukar vara snälla tvåbeningar som tittar på mig, klappar mig och som brukar ha en mygga som sticks i nacken. Jag tycker om att vara där, drar i kopplet för att komma in. Det gjorde jag även denna gång.
Men det kom ingen mygga? Nej, istället vägde snälla tanten mig och matte sa "12, 6". Det var tydligen bra, förstod jag på mattes min. Sedan gjorde snälla tanten likadant som matte gjort...och lite till...inifrån...om jag så voffar...
Nu skulle förhoppningsvis allt bli bra.
Men tio dagar senare var jag där igen. (Och drog så klart i kopplet för att få komma in och hälsa på...) Den här gången kom det nog en tsetsefluga och satte sig på mitt ena bakben...för OJ så trött jag blev...
Det var en kort period som jag inte kan redogöra för...men jag kom så småningom ut till min väntande matte...och det sved allt lite grann, ni-kan-gissa-var?

Här kan de finkänsliga fortsätta att läsa!
Nu har jag gulddagar här hemma. Två gånger om dagen får jag en klump med köttfärs. Jag sitter fint varje gång, och sväljer den nästan hel, trots att den är som en trippelköttbulle, enligt matte.
Åhhh...jag hoppas att detta är för evigt...? Jag tror t o m att jag skulle godkänna megaköttbullen utan den lilla lilla pikanta bismaken???
-Och vet ni vad?
Jag har slutat slicka och kana-på-ändan. Fantastisk köttfärs de har på COOP!

Förändringar

Jag läser många kissebloggar...och ser tyvärr att små fyrfota vänner tassar bort ur ens jordeliv.

Mina kissevänner Freja och Findus har försvunnit på detta sätt. Deras matte har också försvunnit, fast jag har förstått att hon fortfarande finns. Någon annanstans.

På min gata har tre andra vänner försvunnit. Men där är det motsatta skäl. Rara lilla matten försvann för fyra veckor sedan och återhittades ett dygn senare i skogen.
Idag var min matte på begravning.
Rare lille hussen, hennes son, släkt, vänner och grannar grät i kyrkan.
Min matte också, så klart. Över sin egen och de andras sorg.
Hilda och Titus har försvunnit, fast de fortfarande finns. Någon annanstans. På var sitt håll. Hundgården är riven. Grinden borttagen.
Min matte och jag går förbi deras hus sent om kvällarna. Det luktar knappt hund vid staketet längre. Min matte ser EN ensam nacke i soffan framför TV:n.
Vi sörjer och förstår inte.
Det gör inte f.d hussen heller...