Kan en vovve konvertera?

Hallå, alla bloggande katter!!!
Nu får ni rätta mig om jag har fel:
Är det så att ni aldrig blir badade?
Jag tycker mig aldrig läsa något sådant på era bloggar nämligen.

Igår blev jag *ryyyys* badad igen. I och för sig var det föredömligt länge sedan...men ändå!
Jag är liksom aldrig beredd på när det ska hända! Därmed kan jag aldrig inta någon skyddsposition.

Medan matte hällde vatten (duschade min päls) på mig tänkte jag.

Katter duschas (badas) visst aldrig. Kan man konvertera till katt?
Men jag är ju redan katt-o-lik. Jag är ju hund. Och katt-lik vill jag inte heller vara, varken i den ena eller andra betydelsen.

Vad skulle jag då bli för att slippa det här blöta eländet?
-Lut-heran låter för likt något såpaktigt.
-Mus-lim? Men, då måste jag akta mig för fällan i skafferiet, eller?
-Bud-dhist? Behöver jag springa ärenden då?
-Hind-u? Är det tvång på att röra sig graciöst med tjusiga språng samt se upp för jägare?
-As-atroende? Det är jag nog redan, vovve som jag är...

*hunderar*
Dessutom har jag hört det glunkas något om "päls" och "klippning".
Husse är redan klippt. Matte också.
Det gäller alltså förmodligen lilla mig.
Kan jag bli pälsbyterian, månne?

-Fast jag lär inte slippa undan vattenösningen, vad som än händer...

Kan inte någon förstående katt adoptera mig???

Nu mår jag bättre igen

Jag har varit lite trasslig, nej, Krasslig senaste dagarna.
Magen.
Vet inte om jag råkat nosat upp någon ovanligt smaskigt som tinat fram ur drivorna, eller vad som kommit åt mig.
Jag kräktes på hallmattan.
Två nätter i rad, hrmmm, blidde det små högar ute i trapphallen...
Det senaste var knappt ens värt att kalla för "hög", det var snarare "låg", eller PÖL.
Trött var jag också.
Maten smakade mig inte.
Knappt ens vatten.
Matte var bekymrad, märkte jag. Hon klappade på mig, på det där särskilda sättet.

Igår vände det.
Jag fick följa med husse och matte på kvällen. Till det där trevliga huset med många glada människor.
Jag är där rätt ofta. För det mesta sitter de en trappa upp och pratar. Jag tror att de t o m bestämmer saker. Då ligger jag vid mattes fötter. Mysigt att vara med i största allmänhet. Ibland går någon tvåbening med välbekant doft förbi, då dunkar min svans lite diskret mot golvet.
Igår började det likadant, med prat och sånt. men sedan gick vi ner och jag fick sitta längst bort. Längst bort från alla goda matdofter.
Det var inte så kul, men OK, bättre än att ligga ensam hemma och mögla.
Efter en låååång stund (jag sov bort det mesta tiden) fick jag slippa lös.
Då kunde jag vifta runt bland alla ben, snälla händer och röster och myyyysa.
Oftast brukar jag få små trevliga matrester. Men igår var det skralt med det.
Matte sa till alla: Trassla är dålig i magen, hon får inte äta något av det här.
Hmmmmpfff!!!
Men strax innan vi tassade hem i natten, gav husse mig en kalkonskiva (puss-slick, gullehusse, DU förstår mig ovanligt bra, ibland).

Strax innan vi kom hem bevisade jag, i en snöhög, att min mage var så normal så.
Matte kunde ta fram en svart plastpåse, och ta bort beviset.
Puuuuh.
*vift vift vift*

Har någon hittat en bloggsug?

Matte är knäpp, knasig och konstig.
OFTA använder hon ord som en vanlig, vettig vovve inte fattar.

Det senaste är tydligen något hon tappat.
Den här gången är det inte humöret, koncentrationen, balansen eller fattningen, vilket tillhör vanligheterna.

Hon pratar om en bloggsug.
Är det någon som fattar vad hon menar?
HJÄÄÄÄLP en stackars förvirrad vovve...förklara...red ut begreppen...

Tappat en bloggsug...?

*med huvudet i framtassarna, rynkad lurvig panna*

SUCK.

InTrasslad partiledare?

Som jag tidigare nämnt har lillmatte fyrfeningar.
De märks knappt. Låter liksom inte, och normalt sett syns de bara...innanför sin glaslåda.
Jag bryr mig inte om "fisk-TV:n", för invånarna där vill inte ha av min mat, och deras "mat": Bläääärghhh!!! Torra små löjliga flingor...

Lilla matte sköter sina fyrfeningar fint. Byter vatten hos dem och pysslar.
Tyvärr hade hon varit för generös vid ett tillfälle...firrarna hade fått vatten upp till kanten...och det fanns ett o-täckt hörn...ett hörn utan glasskiva alltså...detta fick oanade konsekvenser...

Matte satt och micklade vid datorn, som så ofta, då lill-matte kom, med vilt stirrande blick och desperat stämma.
-Mamma, KOM!!!
-Vad är det?
-KOM!!!!!!!!

Mina mattar gick in till mattorna i lillmattes rum.
Där. I mattfransarna. InTrasslad och halvt dold, låg lillmattes 15 cm långa väderål. Lars Åly.
Lille Lars Åly låg alldeles stilla.
De fruktade det värsta. Lilla matte vågade inte röra honom, ville inte konstatera dödsfall...
Stora matte böjde sig ner, lirkade och pillrade, försiktigt, försiktigt och de-Trasslerade Lars Åly från mattfransarna.

Det kändes som ett svagt livstecken i den lilla klibbiga kroppen, och stormatte beordrade fram Glasburken För Små Babyfiskar.
Lillmatte fyllde den med vatten, Lars Åly släpptes ned...och han simmade genast frenetiskt runt, runt!
Jiiipppiiiieeee!
Inga skador syntes än, stjärneögonen på mattarna de blänka...
Lars Åly föreföll livligare och piggare än vad vi sett någon partiledare, någonsin.
Pigg som en politisk mört???

Båda mattarna blev så lättade!
Stormatte berättade om de svenska ålarna, som kan ta sig slingrande fram, kortare sträckor på land, om andan faller på.
Förmodligen är alltså väderålar av samma tuffa fisk-virke.

Lars Åly blev återbördad till sitt hemmavatten, och gömde sig raskt bakom några valurnor.
Nej, nej, nej!
Det där var bara ett litet bevis på mattes knäppa skämtlynne, vattenväxter, skulle det vara!

Fast... i ett akvarium...hmmmm...valurnor....mmmmm....inte helt otroligt...

Tvärtom-morgnar

Det har varit några MYCKET hunderliga morgnar i Brädhögen...
Mitt allra första inlägg på Hunderingar handlade ju om den Traditionella Matteväckningen.
(Mycket fin tradition, må jag voffa!)

Men. Fredag-lördag-söndag har intet av detta förfarande skett.
Inte nog med att lill-matte har varit borta (det är jag van vid, varannan helg), husse har inte kommit nergruffande från övervåningen, gjort kaffe och lagt in snus, som det SKA vara i Brädhögen!
Jag har legat ute i trapphallen och bevakat från tidig morgon. Hållt koll på vilken av mina tvåbeningars morgonplufsiga nuna som ska skönjas först i dörröppningen.
...och det har varit MATTE...!
-Aha, husse sitter i sin Gubbkammare-längst bort-längst in, och pillar med dator eller frimärken...?
Glad i hågen har jag svassat in för att morsa på husse...men...TOMT!
INGEN HUSSE!?!
VAD är detta?
Jag nosar runt, leker han kurragömma den gamle spjuvern?
Nähä. Bara allt svagare doftspår av hussetofflor, snus och rakvatten (vänder bort huvudet och viftar med tassen framför min känsliga nos).
Fattar ingenting. Har han rymt? Har en gubbfångare tagit honom? Är han trött på snö-och isberget på yttertrappan? Har han flugit söderut?
JAG vet inte, och inte har jag följt honom till järnvägsstationen ens en gång...
Visserligen grymtade han väl något i torsdags, innan han gick ut. Men. Inte uppfattade jag att han skulle göra något annat än att gå till COOP.
Suck.
Jag väntar och väntar.
-Matteeeee? Var är husse då?

Åhå. Om man frågar så får man faktiskt veta, måste nog tänka på det lite tidigare.
Husse är hos sina vuxna valpar!
Husse ska nog mötas vid järnvägsstationen i kväll.
Puh.

Lille Sulan Buskatt

Det var inte kattlöst så länge i Brädhögen.
Några veckor efter Musses bortgång, hämtade vi hem Sulan.
Han var rolig, det lilla skrället.
*sniff*
Här syns det att han vågade busa med mig...det var en skojig tid...

-Maaatteeee!
-Kan vi inte byta husse mot en...
-NEJ, förresten. det var inget!

Visserligen ligger inte husse i min korg och busar, men han är bra på så många andra sätt!
-Maaatteeee!
- Vi tar en nattinattipromenad i stället!
*vift vift vift*

Farbror Musse

Här är en av de allra sista bilderna på gamla farbror Musse Katt. Det var frid och fröjd, han kom och parkerade i min rymliga gamla hundsäng.

Tänk att man kan lära gamla katter ligga (i samma korg som en hund)!

Första bilden på mig

Här är lilla jag!!!
Nu vet ni hur jag ser ut...
*vift vift vift*

Bilden är tagen i slutet av förra året, och jag har just varit ute och nosat lite i trädgården.
Jag sitter på Brädhögens förstubro.

*vift vift vift*

Coola kissar!

Jodå, jag har några kattvänner också.
Visserligen inte så nära vänner, om man så voffar. De accepterar mig på ungefär tre svanslängders avstånd...
Men det är inte så illa pinkat ändå, för de här schyssta kissarna har väldigt liten hundvana, trots att de är till åren komna.

Mina tvåbeningar umgås med P-O och M, det är de som serverar katterna mat och ser till att de fritt kan gå ut och in ur huset, på lämpliga tider.
Första besöken hemma hos dem var lite *hrmmmm* förnedrande, från min sida sett. Jag låg kopplad hela kvällen!!! Snäll och förstående vovve, som jag är, låg jag tyst och bara inväntade hempromenaden, lååång och härlig. Det är egentligen därför de hälsar på, tror jag.
Ja, för att jag ska få långa promenader, och för att visa alla tvåbeningar hur anpasslig och sällskaplig en hund är.
Till skillnad mot *host host* vissa andra *harkel* arter.

Kattpersonalen, P-O och M, har de senaste gångerna varit väääldigt kloka , för inte voffa, visa, rättrådiga och outgrundligt sympatiska och förstående.
De har sagt till mina tvåbeningar: Men släpp Trassla lös, det går säkert bra med Lars, Freja och Findus!
Japp, så heter, eller hette kissarna.
Matte har bedrövat berättat att den store vitröde pälsbollskatten, Findus, visst har flyttat någon annanstans. Jag anar att han har fått sällskap med mina katter Musse och Sulan...

Coola kissar, var det ja!
Jo, de har smugit under lämpliga möbler för att nästan komma inpå mig, legat och iakttagit helt lugnt, fast nyfiket. Lite orättvist, tycker jag, för när jag har försökt motsvarande , OK, inte smugit, men försiktigt tassat närmare, då har det sagt"frääääs". Men man är väl en Förstående Vovve, så då är det bara att retirera och vifta lite ursäktande på svansen...
-Va?!?
-Ska jag INTE vifta på svansen?!?
-Fel signal?!?
-Meh!
-Det är ju så man gör när man visar att man är en Vänlig Vovve!
-Dessa språkförbistringar, mutter, mutter...

Härliga hundkompisar

Det finns många trevliga vovvar som jag känner!
Lyssna bara:
Ninjo och Athena Setter, som är mina allra närmaste grannar. Vi brukar nosa på varandra genom nätstängslet som skiljer våra revir. De bryr sig tack och lov inte så mycket om revirtanken...för jag smiter genom eller under stängslet in till dem ibland...hehehe. Någon gång har jag knyckt ett ben av dem, hihi, men min "rättviseminister" till matte kastar alltid tillbaka mitt tjuvgods till Settertjejerna, hmmmppffff!

En annan trevlig granne, snett över lilla gatan, är lilla Maja Pytteschnauzer. Hennes husse och matte påstod att Maja inte var särskilt lekfull, haha! Det var innan hon träffade mig det...!

I huset bredvid Maja bor Zero Jätteschnauzer-Schäfer. Han är så stooor. Men snäll! Vi brukar också leka, när han kommer och hälsar på i min inhägnade trädgård. Visserligen skulle Zero LÄTT kunna ta sig över mitt lilla nätstängsel, så långa ben som han har, men det låtsas han inte om.

Lite längre ner på vår lilla gata kamperar två udda vovvar ihop. Min äldsta kompis, lilla ettermyran Hilda Tax-Pudel-Terrier och store lille klunsevalpen Titus Cane Corso. Trevliga polare, det var de som hade den lilla katthemskatten hemma hos sig.

Lite mer utspritt i närområdet finns det fler underbara jyckar.
Titus Lagotto och Molle PON är väl de som finns i yttersta utkanten, men någon av de två killarna skulle jag gärna bli sambo med *vift vift vift*.

Pysen Terrierkorsning och hans sambo Anja Springerspaniel är mycket angenäma vovvar(och skuttiga, särskilt Pysen) , tycker jag!
Deras lilla granne Fia Cairn kan man också gärna nosa lite på.
En annan i samma hus, Doris Pulipudel, vill gärna voffa på mig, så jag blir lite osäker på vad hon tycker om mig.

I grannskapet finns en Maja till. Maja Golden. Hon är såååå lugn. Viftar alltid vänskapligt med svansen, men det är liksom ingen fart och fläkt...
Hmmm, jag höll på att glömma Louis Cockerkorsning, men vi träffas så sällan, trots att vi bor nära varandra.
Det har precis flyttat hit en ny, f.d herre. Isor Mellanpudel som är en försiktig, blyg varelse. Vi hoppas att han utvecklas till en säkrare vovve, så skulle han kunna bli en lekkamrat också.

För att lugna vissa, nästa gång får jag väl berätta om mina kattvänner Lars, Freja och Findus...

Tassen!