Hmmm.
Det finns saker man egentligen inte voffar högt om. Privata delar...
Men i några veckors tid har det varit...lite besvärligt...
Hur visar man det som vovve? Jo, man slickar sig och kanar runt sittandes.
När sedan matte klippt mig (USCH!!!) så blev det uppenbart. Det som normalt ska vara grått var svullet och synnerligen rosa. Jag hamnade i badkaret. Matte hade läst hur man skulle klämma.
(Känsliga vänner; sluta läs...)
Hon klämde och pressade och höll min svans i ett stadigt grepp. Det kändes väl liiite bättre efteråt, men inte bra.
Efter några dagar fick jag åka bil. Till ett hus där det brukar vara snälla tvåbeningar som tittar på mig, klappar mig och som brukar ha en mygga som sticks i nacken. Jag tycker om att vara där, drar i kopplet för att komma in. Det gjorde jag även denna gång.
Men det kom ingen mygga? Nej, istället vägde snälla tanten mig och matte sa "12, 6". Det var tydligen bra, förstod jag på mattes min. Sedan gjorde snälla tanten likadant som matte gjort...och lite till...inifrån...om jag så voffar...
Nu skulle förhoppningsvis allt bli bra.
Men tio dagar senare var jag där igen. (Och drog så klart i kopplet för att få komma in och hälsa på...) Den här gången kom det nog en tsetsefluga och satte sig på mitt ena bakben...för OJ så trött jag blev...
Det var en kort period som jag inte kan redogöra för...men jag kom så småningom ut till min väntande matte...och det sved allt lite grann, ni-kan-gissa-var?
Här kan de finkänsliga fortsätta att läsa!
Nu har jag gulddagar här hemma. Två gånger om dagen får jag en klump med köttfärs. Jag sitter fint varje gång, och sväljer den nästan hel, trots att den är som en trippelköttbulle, enligt matte.
Åhhh...jag hoppas att detta är för evigt...? Jag tror t o m att jag skulle godkänna megaköttbullen utan den lilla lilla pikanta bismaken???
-Och vet ni vad?
Jag har slutat slicka och kana-på-ändan. Fantastisk köttfärs de har på COOP!
lördagen den 20:e augusti 2011
fredagen den 19:e augusti 2011
Förändringar
Jag läser många kissebloggar...och ser tyvärr att små fyrfota vänner tassar bort ur ens jordeliv.
Mina kissevänner Freja och Findus har försvunnit på detta sätt. Deras matte har också försvunnit, fast jag har förstått att hon fortfarande finns. Någon annanstans.
På min gata har tre andra vänner försvunnit. Men där är det motsatta skäl. Rara lilla matten försvann för fyra veckor sedan och återhittades ett dygn senare i skogen.
Idag var min matte på begravning.
Rare lille hussen, hennes son, släkt, vänner och grannar grät i kyrkan.
Min matte också, så klart. Över sin egen och de andras sorg.
Hilda och Titus har försvunnit, fast de fortfarande finns. Någon annanstans. På var sitt håll. Hundgården är riven. Grinden borttagen.
Min matte och jag går förbi deras hus sent om kvällarna. Det luktar knappt hund vid staketet längre. Min matte ser EN ensam nacke i soffan framför TV:n.
Vi sörjer och förstår inte.
Det gör inte f.d hussen heller...
Mina kissevänner Freja och Findus har försvunnit på detta sätt. Deras matte har också försvunnit, fast jag har förstått att hon fortfarande finns. Någon annanstans.
På min gata har tre andra vänner försvunnit. Men där är det motsatta skäl. Rara lilla matten försvann för fyra veckor sedan och återhittades ett dygn senare i skogen.
Idag var min matte på begravning.
Rare lille hussen, hennes son, släkt, vänner och grannar grät i kyrkan.
Min matte också, så klart. Över sin egen och de andras sorg.
Hilda och Titus har försvunnit, fast de fortfarande finns. Någon annanstans. På var sitt håll. Hundgården är riven. Grinden borttagen.
Min matte och jag går förbi deras hus sent om kvällarna. Det luktar knappt hund vid staketet längre. Min matte ser EN ensam nacke i soffan framför TV:n.
Vi sörjer och förstår inte.
Det gör inte f.d hussen heller...
lördagen den 1:e januari 2011
Samexistens
Gott Nytt År-VOFF!
Året 2010 slutade toppenbra.
När det var mörkt tog vi en promenad, trodde jag. Husse, matte och jag.
(Det var jättehärligt att få komma ut och sträcka på mina lurviga ben, speciellt efter den behandling som matte hade utsatt mig för några timmar tidigare, *ryyyyyys*. Matte kammade mig. Inte borstade, utan just k.a.m.m.a.d.e. mig. Tänk er. Med min päls. Att bli finkammad. Det tar tid. Närmare en timme. MASSOR av Trasselpäls hamnade i soppåsen.)
Hur som helst, det var något bekant över atmosfären när vi promenerade. Något jag mindes.
Just det! Det SMÄLLDE ovanligt mycket! Emellanåt luktade det starkt från sån't som just smällt. Hmmmmm. VAD brukar hända sådana här smällarkvällar? Jag gick där och grunnade under promenaden...
Så vek vi av mot lillmattes förra skola. Där brukar vi sällan gå? Vi traskade över vägen-längs-med-älven. ??? Uppför Skoga*****backen.....AHAAAAA!
DÅ började jag förstå! Vi skulle hem till kattfamiljen! Tjohoooo, vad trevligt. Vi brukar ju vara där smällare-och raketnätter!
Tralavoff tralavoffvoffvoff...Jag drog i kopplet...
Husse och matte började fnissa några meter bakom mig och var nyfikna på om jag skulle fatta och gå till rätt hus. Självklart! I god tid korsade jag vägen och tassade glatt före till kattfamiljens dörr.
Första gångerna jag var hemma hos dem, fanns det tre trevliga, fast ovana, kissekatter. De brukade våga nosa på mig efter några timmar. Två av de här vännerna har numera tyvärr försvunnit till något annat ställe, det som en del kissar kallar Regnbågslandet.
En ny liten tunn kisse har kommit i stället. Han har nästan ingen päls alls, och man ser hans bekymrade pannrynkor väldigt tydligt ovanför de enorma ögonen. Men OJ vad mycket frääääs det var i honom! Närmare än en-och en halv meter från honom vågade jag inte gå.
Det var i alla fall en trevlig kväll. Lille rynkige kissen satt i husses knä vid bordet och jag låg under det och njöt av sällskapet.
Den gamle luddbollskissefarbrorn svischade förbi vid ett tillfälle, det var det enda jag uppfattade av honom, men, ville han ha det så, så OK för mig! Man är väl gentlevovve på besök hos andra, då får man anpassa sig.
Jag tycker att min husse och matte umgås med många myyysiga och trevliga tvåbeningar. De här två igår kväll, är bland de absolut bästa. Dessutom bor de på så underbart bra promenadavstånd, så jag får även de behoven tillfredsställda.
I år tyckte jag inte ens att pangandet och smällandet var så hemskt. Min fina svans åkte ner ibland från "lycklig-läge" till "tveksam-läge", men det var aldrig värre än så.
2010 slutade alltså på bästa möjliga sätt. I samförståndets namn.
Spelar ingen roll vilken sort man är. Fyra tassar och svans. Ungefär samma behov. Att en har lång svart päls (jag) och ursprungligen härstammar från Tibet, eller en annan är nästintill pälslös liten grå och Devon rex, är väl sak samma. Om jag viftar på svansen när jag är glad och han viftar när han är ilsken, är väl lite kulturskillanader. Men om vi får tid på oss, lär vi oss att anpassa oss efter varandra, och inte bli rädda för olika språk.
Nu hoppas vi i min hemmaflock att 2011 ska bli ett bra år för alla. Både i närområdet och längre bort!
Gott Nytt Voff på er!!!
Året 2010 slutade toppenbra.
När det var mörkt tog vi en promenad, trodde jag. Husse, matte och jag.
(Det var jättehärligt att få komma ut och sträcka på mina lurviga ben, speciellt efter den behandling som matte hade utsatt mig för några timmar tidigare, *ryyyyyys*. Matte kammade mig. Inte borstade, utan just k.a.m.m.a.d.e. mig. Tänk er. Med min päls. Att bli finkammad. Det tar tid. Närmare en timme. MASSOR av Trasselpäls hamnade i soppåsen.)
Hur som helst, det var något bekant över atmosfären när vi promenerade. Något jag mindes.
Just det! Det SMÄLLDE ovanligt mycket! Emellanåt luktade det starkt från sån't som just smällt. Hmmmmm. VAD brukar hända sådana här smällarkvällar? Jag gick där och grunnade under promenaden...
Så vek vi av mot lillmattes förra skola. Där brukar vi sällan gå? Vi traskade över vägen-längs-med-älven. ??? Uppför Skoga*****backen.....AHAAAAA!
DÅ började jag förstå! Vi skulle hem till kattfamiljen! Tjohoooo, vad trevligt. Vi brukar ju vara där smällare-och raketnätter!
Tralavoff tralavoffvoffvoff...Jag drog i kopplet...
Husse och matte började fnissa några meter bakom mig och var nyfikna på om jag skulle fatta och gå till rätt hus. Självklart! I god tid korsade jag vägen och tassade glatt före till kattfamiljens dörr.
Första gångerna jag var hemma hos dem, fanns det tre trevliga, fast ovana, kissekatter. De brukade våga nosa på mig efter några timmar. Två av de här vännerna har numera tyvärr försvunnit till något annat ställe, det som en del kissar kallar Regnbågslandet.
En ny liten tunn kisse har kommit i stället. Han har nästan ingen päls alls, och man ser hans bekymrade pannrynkor väldigt tydligt ovanför de enorma ögonen. Men OJ vad mycket frääääs det var i honom! Närmare än en-och en halv meter från honom vågade jag inte gå.
Det var i alla fall en trevlig kväll. Lille rynkige kissen satt i husses knä vid bordet och jag låg under det och njöt av sällskapet.
Den gamle luddbollskissefarbrorn svischade förbi vid ett tillfälle, det var det enda jag uppfattade av honom, men, ville han ha det så, så OK för mig! Man är väl gentlevovve på besök hos andra, då får man anpassa sig.
Jag tycker att min husse och matte umgås med många myyysiga och trevliga tvåbeningar. De här två igår kväll, är bland de absolut bästa. Dessutom bor de på så underbart bra promenadavstånd, så jag får även de behoven tillfredsställda.
I år tyckte jag inte ens att pangandet och smällandet var så hemskt. Min fina svans åkte ner ibland från "lycklig-läge" till "tveksam-läge", men det var aldrig värre än så.
2010 slutade alltså på bästa möjliga sätt. I samförståndets namn.
Spelar ingen roll vilken sort man är. Fyra tassar och svans. Ungefär samma behov. Att en har lång svart päls (jag) och ursprungligen härstammar från Tibet, eller en annan är nästintill pälslös liten grå och Devon rex, är väl sak samma. Om jag viftar på svansen när jag är glad och han viftar när han är ilsken, är väl lite kulturskillanader. Men om vi får tid på oss, lär vi oss att anpassa oss efter varandra, och inte bli rädda för olika språk.
Nu hoppas vi i min hemmaflock att 2011 ska bli ett bra år för alla. Både i närområdet och längre bort!
Gott Nytt Voff på er!!!
lördagen den 4:e december 2010
Long time no see
Voff!
Matte ägnar MIG för lite tid.
Åtminstone låter hon inte mig komma till tals så att många vet vad jag tycker.
Det kan väl bero på att hon själv, den egoisten, fått mer att säga till om.
Ända sedan tidigt i höstas började hon synas på samhället. På affischer. Tillsammans med sina lekkamrater.
Lekkamraterna är helt OK. Jag känner igen dem på lukten, för jag ligger på golvet i lokalen när de har sina möten. Ibland viftar jag så det dunkar mot golvet, speciellt när VISSA går förbi. Men jag vet numera att jag ska ligga still och tyst. Då gör jag det, för det innebär ju att jag får vara med utan att någon klagar.
För en vecka sedan hade de julfest. OJ vad det var många av husses och mattes lekkamrater där! Även lillmatte var med den här gången. Vi tre stod (host host) i baren. (OK. JAG låg i hörnet...)
Husse och matte har blivit valda. Nu är de borta lite mer på kvällarna. De är även oftare med sina lekkamrater i sin lokal. Jag med.*stolt*
På måndag ska matte börja arbetsträna igen. Fast inte så många timmar i veckan, bara två timmar om dagen måndag, onsdag och fredag. I lokalen! Då får jag följa med. *megavift* Toppen, för det tar minst en kvart att gå dit och det tittar in folk emellanåt.
Men jag lär inte få mer tid för mina hunderingar, är jag rädd! Vi får väl se...
*kastar undan svarta luggen*
Har jag riktig tur kommer kanske en av mina kompisar, Titos Lagotto, dit. Hans husse är med i samma gäng. Titos är så härlig...jag håller tassarna för att det blir så!
Nu ska jag se till att få en rejäl kvällspromenad i den underbara snön! Min päls är liksom som gjord för sådan väderlek!
*vinkar med tassen*
*vift vift vift*
Matte ägnar MIG för lite tid.
Åtminstone låter hon inte mig komma till tals så att många vet vad jag tycker.
Det kan väl bero på att hon själv, den egoisten, fått mer att säga till om.
Ända sedan tidigt i höstas började hon synas på samhället. På affischer. Tillsammans med sina lekkamrater.
Lekkamraterna är helt OK. Jag känner igen dem på lukten, för jag ligger på golvet i lokalen när de har sina möten. Ibland viftar jag så det dunkar mot golvet, speciellt när VISSA går förbi. Men jag vet numera att jag ska ligga still och tyst. Då gör jag det, för det innebär ju att jag får vara med utan att någon klagar.
För en vecka sedan hade de julfest. OJ vad det var många av husses och mattes lekkamrater där! Även lillmatte var med den här gången. Vi tre stod (host host) i baren. (OK. JAG låg i hörnet...)
Husse och matte har blivit valda. Nu är de borta lite mer på kvällarna. De är även oftare med sina lekkamrater i sin lokal. Jag med.*stolt*
På måndag ska matte börja arbetsträna igen. Fast inte så många timmar i veckan, bara två timmar om dagen måndag, onsdag och fredag. I lokalen! Då får jag följa med. *megavift* Toppen, för det tar minst en kvart att gå dit och det tittar in folk emellanåt.
Men jag lär inte få mer tid för mina hunderingar, är jag rädd! Vi får väl se...
*kastar undan svarta luggen*
Har jag riktig tur kommer kanske en av mina kompisar, Titos Lagotto, dit. Hans husse är med i samma gäng. Titos är så härlig...jag håller tassarna för att det blir så!
Nu ska jag se till att få en rejäl kvällspromenad i den underbara snön! Min päls är liksom som gjord för sådan väderlek!
*vinkar med tassen*
*vift vift vift*
lördagen den 12:e juni 2010
Andhämtning anno 2008
Husse, matte och jag var uppe i Dalarna för några dagars trevlig semester. Vi bodde hon B-M och S-Å, de har en stuga med en egen bit av sjöstranden.
Soligt och varmt, frukost ute. För tvåbeningarna...gruff...
Jag satt med långkopplet på, fastknutet i en björk.
Då kom det tvåbent besök. Med fjädrar och dun.
Vagga, vagga, vagga...mamma Gräsand med ljusgula dunbollar på rad!
Jag kan inte riktigt förklara vad som flög i mig (det var väl just det att det var fåglar)...men jag sprang fram och tog hand om en ljusgul dunboll!
B-M skrek högt. Matte som suttit med ryggen vänd mot lilla mig, vände sig ovanligt raskt och kom på fötter inom en HUNDradels sekund (host host). Hon rusade fram till mig medan hon hojtade: TRASSLA! Vad GÖR du!!!
Jag bara stod där, lite förläget och viftade svagt med svansen - med dunbollen i munnen...
Matte verkade väldigt förskräckt och förskräcklig - hon sa skarpt: LOSS och höll fram handen mot min nos.
Då blev jag lättad! Jag kunde släppa den där lilla duniga kroppen i mattes hand. Puuuuh! Jag hade ju inte en aning om vad man GÖR med små dunbollar!
Matte synade den lilla andungen. Det syntes inte ett spår på den och hjärtat pickade som det skulle. Det var bara att sätta ned den, så nära sin mamma och sina syskon som möjligt, så att de kunde få vagga tillbaka ned till vattnet.
Matte och de andra tvåbeningarna, med och utan fjädrar, hoppades att mamma Gräsand skulle våga komma tillbaka nästa morgon. De var nämligen vana vid att få lite frukostsmulor varje dag.
Jag då? Tjaaa, jag hade nog velat testa lekbarheten hos de där krabaterna. Men OK. Det kan vara knepigt när man går i så olika viktklasser...
Soligt och varmt, frukost ute. För tvåbeningarna...gruff...
Jag satt med långkopplet på, fastknutet i en björk.
Då kom det tvåbent besök. Med fjädrar och dun.
Vagga, vagga, vagga...mamma Gräsand med ljusgula dunbollar på rad!
Jag kan inte riktigt förklara vad som flög i mig (det var väl just det att det var fåglar)...men jag sprang fram och tog hand om en ljusgul dunboll!
B-M skrek högt. Matte som suttit med ryggen vänd mot lilla mig, vände sig ovanligt raskt och kom på fötter inom en HUNDradels sekund (host host). Hon rusade fram till mig medan hon hojtade: TRASSLA! Vad GÖR du!!!
Jag bara stod där, lite förläget och viftade svagt med svansen - med dunbollen i munnen...
Matte verkade väldigt förskräckt och förskräcklig - hon sa skarpt: LOSS och höll fram handen mot min nos.
Då blev jag lättad! Jag kunde släppa den där lilla duniga kroppen i mattes hand. Puuuuh! Jag hade ju inte en aning om vad man GÖR med små dunbollar!
Matte synade den lilla andungen. Det syntes inte ett spår på den och hjärtat pickade som det skulle. Det var bara att sätta ned den, så nära sin mamma och sina syskon som möjligt, så att de kunde få vagga tillbaka ned till vattnet.
Matte och de andra tvåbeningarna, med och utan fjädrar, hoppades att mamma Gräsand skulle våga komma tillbaka nästa morgon. De var nämligen vana vid att få lite frukostsmulor varje dag.
Jag då? Tjaaa, jag hade nog velat testa lekbarheten hos de där krabaterna. Men OK. Det kan vara knepigt när man går i så olika viktklasser...
fredagen den 11:e juni 2010
Får en vovve bevaka sitt revir?
Hmmmm...
Denna hundering känns lite kontroversiell. Kontrakattiell?
Det jag vill ha svar på, är: Vad tycker kissekatter om detta?
Jo.
Jag har läst i en del kattbloggar om kissar som heroiskt/tappert/tufft/självklart försvarar sitt territorium mot andra katter. Oavsett om kissen bor i hyreshus, och därmed utnämner en del av den närmaste omgivningen till sitt revir, eller man har en trädgård/tomt som är en avgränsad yta.
Jag drar därmed slutsatsen att katter anser sig ha rätten att morra/fräsa/jaga bort sina fränder.
Men.
Vad händer då om jag, som vovve, jagar bort en katt från min trädgård? Har jag då heroiskt jagat bort en "fiende" eller har jag blivit en dum skällis som beter sig ohyfsat mot en fridens kissekatt?
Har en katt rätt att jaga bort en annan katt, men en hund inte den rätten? Detta är dagens hundering...som jag grunnat rätt länge på...!
*vift vift vift*
Denna hundering känns lite kontroversiell. Kontrakattiell?
Det jag vill ha svar på, är: Vad tycker kissekatter om detta?
Jo.
Jag har läst i en del kattbloggar om kissar som heroiskt/tappert/tufft/självklart försvarar sitt territorium mot andra katter. Oavsett om kissen bor i hyreshus, och därmed utnämner en del av den närmaste omgivningen till sitt revir, eller man har en trädgård/tomt som är en avgränsad yta.
Jag drar därmed slutsatsen att katter anser sig ha rätten att morra/fräsa/jaga bort sina fränder.
Men.
Vad händer då om jag, som vovve, jagar bort en katt från min trädgård? Har jag då heroiskt jagat bort en "fiende" eller har jag blivit en dum skällis som beter sig ohyfsat mot en fridens kissekatt?
Har en katt rätt att jaga bort en annan katt, men en hund inte den rätten? Detta är dagens hundering...som jag grunnat rätt länge på...!
*vift vift vift*
tisdagen den 8:e juni 2010
Arbetsträningen suger must!
Visserligen är hela mattes valpflock förtjusta i must...de dricker,sörplar, rent av, HINKAR i sig så stora mängder de får. Därför finns det ett stort förråd hos oss.
Julmustutförsäljningen på COOP, i januari, gjorde att matte släpade hem tre-fyra flaskor i taget, för kommande fröjder.
Tänk om matte kunde ersätta sin egna utsugna must med flaskinnehållet?
Matte arbetstränar.
Det började så smått med två timmar om dagen, för att utökas till tre och så småningom, fyra timmar.
Så länge det höll sig på två-tre timmar var det tydligen så pass icke-sugande så att hon orkade med tillvaron hyggligt. Orkade hälsa på sina pensionerade vänner på eftermiddagarna, hjälpa dem med bilskjuts eller andra småsysslor, om det behövdes. Inga problem.
OCH. Hon orkade hjälpa mig att tassa ner mina hunderingar.
Nu sitter hon visserligen minst lika lång tid framför datorn som förut, men hon rör knappt tangenterna för att skriva något, trots att vi båda skulle önska det.
Hon dumstirrar.
På nyhetssidor, Blocket, Tradera, FB och annat dravel. Om och om igen.
Emellanåt på många mysiga kattbloggar...fast då skäms hon.
Skäms för att hon inte orkar komma med trevliga och skojiga kommentarer ur hundperspektiv.
Det är inte så roligt att bara titta...man vill ju vara med och voffa lite här och där...
Men arbetsträningen suger...suger musten ur henne, säger matte...hur ska jag få henne att dricka ur alla mustflaskorna?
24,5 liter står ju där till hennes förfogande...
-Matte! Gå ut och drick lite must, så att du blir en pigg och glad matte igen!
Matte: Jo. Kanske det, Trasslagumman. Kanske att jag skulle häva i mig några flaskor inför måndagen. Då ska jag träffa F-kassan och A-förmedlingen och skulle behöva vara extra skärpt...
Trassla viskande: Hörni...matte fick ett ryck en helg för en dryg månad sedan...hon klippte mig...delvis totalsnaggade mig...jag borde heta Otrassla nu...men, det är rätt skönt...när det är färdigklippt!
*vift vift vift*
Julmustutförsäljningen på COOP, i januari, gjorde att matte släpade hem tre-fyra flaskor i taget, för kommande fröjder.
Tänk om matte kunde ersätta sin egna utsugna must med flaskinnehållet?
Matte arbetstränar.
Det började så smått med två timmar om dagen, för att utökas till tre och så småningom, fyra timmar.
Så länge det höll sig på två-tre timmar var det tydligen så pass icke-sugande så att hon orkade med tillvaron hyggligt. Orkade hälsa på sina pensionerade vänner på eftermiddagarna, hjälpa dem med bilskjuts eller andra småsysslor, om det behövdes. Inga problem.
OCH. Hon orkade hjälpa mig att tassa ner mina hunderingar.
Nu sitter hon visserligen minst lika lång tid framför datorn som förut, men hon rör knappt tangenterna för att skriva något, trots att vi båda skulle önska det.
Hon dumstirrar.
På nyhetssidor, Blocket, Tradera, FB och annat dravel. Om och om igen.
Emellanåt på många mysiga kattbloggar...fast då skäms hon.
Skäms för att hon inte orkar komma med trevliga och skojiga kommentarer ur hundperspektiv.
Det är inte så roligt att bara titta...man vill ju vara med och voffa lite här och där...
Men arbetsträningen suger...suger musten ur henne, säger matte...hur ska jag få henne att dricka ur alla mustflaskorna?
24,5 liter står ju där till hennes förfogande...
-Matte! Gå ut och drick lite must, så att du blir en pigg och glad matte igen!
Matte: Jo. Kanske det, Trasslagumman. Kanske att jag skulle häva i mig några flaskor inför måndagen. Då ska jag träffa F-kassan och A-förmedlingen och skulle behöva vara extra skärpt...
Trassla viskande: Hörni...matte fick ett ryck en helg för en dryg månad sedan...hon klippte mig...delvis totalsnaggade mig...jag borde heta Otrassla nu...men, det är rätt skönt...när det är färdigklippt!
*vift vift vift*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
