Samexistens

Gott Nytt År-VOFF!
Året 2010 slutade toppenbra.
När det var mörkt tog vi en promenad, trodde jag. Husse, matte och jag.
(Det var jättehärligt att få komma ut och sträcka på mina lurviga ben, speciellt efter den behandling som matte hade utsatt mig för några timmar tidigare, *ryyyyyys*. Matte kammade mig. Inte borstade, utan just k.a.m.m.a.d.e. mig. Tänk er. Med min päls. Att bli finkammad. Det tar tid. Närmare en timme. MASSOR av Trasselpäls hamnade i soppåsen.)
Hur som helst, det var något bekant över atmosfären när vi promenerade. Något jag mindes.
Just det! Det SMÄLLDE ovanligt mycket! Emellanåt luktade det starkt från sån't som just smällt. Hmmmmm. VAD brukar hända sådana här smällarkvällar? Jag gick där och grunnade under promenaden...
Så vek vi av mot lillmattes förra skola. Där brukar vi sällan gå? Vi traskade över vägen-längs-med-älven. ??? Uppför Skoga*****backen.....AHAAAAA!
DÅ började jag förstå! Vi skulle hem till kattfamiljen! Tjohoooo, vad trevligt. Vi brukar ju vara där smällare-och raketnätter!
Tralavoff tralavoffvoffvoff...Jag drog i kopplet...
Husse och matte började fnissa några meter bakom mig och var nyfikna på om jag skulle fatta och gå till rätt hus. Självklart! I god tid korsade jag vägen och tassade glatt före till kattfamiljens dörr.
Första gångerna jag var hemma hos dem, fanns det tre trevliga, fast ovana, kissekatter. De brukade våga nosa på mig efter några timmar. Två av de här vännerna har numera tyvärr försvunnit till något annat ställe, det som en del kissar kallar Regnbågslandet.
En ny liten tunn kisse har kommit i stället. Han har nästan ingen päls alls, och man ser hans bekymrade pannrynkor väldigt tydligt ovanför de enorma ögonen. Men OJ vad mycket frääääs det var i honom! Närmare än en-och en halv meter från honom vågade jag inte gå.
Det var i alla fall en trevlig kväll. Lille rynkige kissen satt i husses knä vid bordet och jag låg under det och njöt av sällskapet.
Den gamle luddbollskissefarbrorn svischade förbi vid ett tillfälle, det var det enda jag uppfattade av honom, men, ville han ha det så, så OK för mig! Man är väl gentlevovve på besök hos andra, då får man anpassa sig.
Jag tycker att min husse och matte umgås med många myyysiga och trevliga tvåbeningar. De här två igår kväll, är bland de absolut bästa. Dessutom bor de på så underbart bra promenadavstånd, så jag får även de behoven tillfredsställda.
I år tyckte jag inte ens att pangandet och smällandet var så hemskt. Min fina svans åkte ner ibland från "lycklig-läge" till "tveksam-läge", men det var aldrig värre än så.

2010 slutade alltså på bästa möjliga sätt. I samförståndets namn.
Spelar ingen roll vilken sort man är. Fyra tassar och svans. Ungefär samma behov. Att en har lång svart päls (jag) och ursprungligen härstammar från Tibet, eller en annan är nästintill pälslös liten grå och Devon rex, är väl sak samma. Om jag viftar på svansen när jag är glad och han viftar när han är ilsken, är väl lite kulturskillanader. Men om vi får tid på oss, lär vi oss att anpassa oss efter varandra, och inte bli rädda för olika språk.

Nu hoppas vi i min hemmaflock att 2011 ska bli ett bra år för alla. Både i närområdet och längre bort!
Gott Nytt Voff på er!!!