Andhämtning anno 2008

Husse, matte och jag var uppe i Dalarna för några dagars trevlig semester. Vi bodde hon B-M och S-Å, de har en stuga med en egen bit av sjöstranden.
Soligt och varmt, frukost ute. För tvåbeningarna...gruff...
Jag satt med långkopplet på, fastknutet i en björk.

Då kom det tvåbent besök. Med fjädrar och dun.
Vagga, vagga, vagga...mamma Gräsand med ljusgula dunbollar på rad!
Jag kan inte riktigt förklara vad som flög i mig (det var väl just det att det var fåglar)...men jag sprang fram och tog hand om en ljusgul dunboll!
B-M skrek högt. Matte som suttit med ryggen vänd mot lilla mig, vände sig ovanligt raskt och kom på fötter inom en HUNDradels sekund (host host). Hon rusade fram till mig medan hon hojtade: TRASSLA! Vad GÖR du!!!

Jag bara stod där, lite förläget och viftade svagt med svansen - med dunbollen i munnen...
Matte verkade väldigt förskräckt och förskräcklig - hon sa skarpt: LOSS och höll fram handen mot min nos.
Då blev jag lättad! Jag kunde släppa den där lilla duniga kroppen i mattes hand. Puuuuh! Jag hade ju inte en aning om vad man GÖR med små dunbollar!
Matte synade den lilla andungen. Det syntes inte ett spår på den och hjärtat pickade som det skulle. Det var bara att sätta ned den, så nära sin mamma och sina syskon som möjligt, så att de kunde få vagga tillbaka ned till vattnet.

Matte och de andra tvåbeningarna, med och utan fjädrar, hoppades att mamma Gräsand skulle våga komma tillbaka nästa morgon. De var nämligen vana vid att få lite frukostsmulor varje dag.
Jag då? Tjaaa, jag hade nog velat testa lekbarheten hos de där krabaterna. Men OK. Det kan vara knepigt när man går i så olika viktklasser...