lördag 16 juni 2012

Zkatan Ibrahimovich

Det kraxade och kraxade från äppelträd och syrénbuskar.
Det var inte grönskan som lärt sig skatiska. Nä. Det var skatorna. De brukar tala om att det kommit in någon katt i min trädgård.
Jag sprang fram mot det som rörde sig i rabatten...det var ingen katt...det var en skatunge!
Blöt, kall, eländig och med ett litet sår på ryggen.
Den bars in i Brädhögen där jag bor.  Matte och husse fixade ordning  en banankartong, la i gammalt skräptyg , placerade skatan varligt på tyget och la en filt över som skydd mot intryck.
Första timmarna såg det lilla livet döende ut. Matte förberedde sig mentalt för begravning...

Några timmar senare tittar skatungen skarpögt och granskande omkring, äter uppblött hundmat (MIN!!!) och blir namngiven; Zkatan Ibrahimovich!
Mina tvåbeningar börjar fjäska för Z.I. (är det för att hen också är en tvåbening?). Husse grävde upp mask!
Nu har den just ätit en mask och...*host host* förorenat på köksgolvet (-Vad skulle de sagt om det var JAG som gjort likadant?). Matte ser förnöjd ut och börjar tro på överlevnad.
JAG har kommit på varför de bryr sig om Zkatan I...den är svart och vit! Snyggaste färgerna!
Så voff så!
*vift vift vift*

2 kommentarer:

  1. Intressant! Gott skulle vi säga.. men det är ju inte riktigt din melodi! nosbuff

    SvaraRadera
  2. Lilla zkatzkrället dog.
    *sloksvans*
    Matte säger att den förmodligen hade förlamade ben, och att den inte hade ont. Men den skulle aldrig ha överlevt utanför banankartongens värld heller.
    *sniff*

    SvaraRadera