fredag 26 februari 2010

Mussekatt

Jag var liten liten valp. Mindre än en normalkatt i storlek, faktiskt. Det var mycket som var nytt och obekant. Bara några dagar tidigare hade jag skiljts från mina kullsyskon. Stora matte sov fortfarande på madrass bredvid mig på nätterna. Det började kännas lite tryggare.

Då kom en brummis åkande. Parkerade hos oss. Ut vällde några glada unga tvåbeningar med en skrikande plastbur som luktade rysligt illa.
Som om någon inte hunnit ut ur den i tid, om jag så voffar...
De glada tvåbeningarna tyckte att jag var jättegullig.
De lyfte mig upp i sina famnar och kliade, pussade och kramade...och öppnade stinkande buren...
Ut tumlade en mycket förnärmad och förskräckt kattfarbror, som var större än lilla jag. Han fräste åt mig och snodde runt i gräset...och landade mitt i en liten hög...gissa-vad-för-sorts-hög..som lilla jag just hade gjort...

Stackars kattfarbrorn!
Han hade just avverkat 30 mil i bil (skräckscenario för honom som bara åkt bil en gång innan...till kattrering...), kommer fram till ett helt främmande ställe, med en liten otäck HUND (tolkning ur kattsynvinkel)!
Till råga på allt fick han BADA p g a hans lilla felnavigering med tassarna.

Välkommen till Brädhögen, husses gamla Musse Katt...!

I drygt ett år kamperade vi ihop.
Gamla Musse fick långsamt vänja sig vid mig, och det gick BRA. Han var inte rädd för mig. När jag någon gång ville busa med honom ute i trädgården, försöka jaga honom lite grann, då tvärstannade han...och då var det ju liksom ingen vits att försöka.
Vi hann att få en fin tid tillsammans. Noshälsningar; "välkommen hem", var en självklarhet. Någon enstaka gång sov vi bredvid varandra. Jag fick gärna slicka honom, det verkade han gilla.

Andra hösten *snyft* började Musse Katt bete sig lite konstigt.
"Gå på lådan" missade han emellanåt. Han magrade förskräckligt mycket, skulderbladen stack liksom ut... eller upp.
Han drack och kissade i allt intensivare tempo.
Till slut hann Musse inte ens till lådan, efter allt han druckit.
*snyft*
Husse och matte tittade bekymrat på varandra. Matte pratade med en vetevad, vetepåse, ett vitrinskåp, äsch vettis, och sedan åkte de iväg. Med Musse Katt i den förhatliga plastburen.

När de kom tillbaka var Musse Katt alldeles stilla. De bäddade fint åt honom i en kartong...och gick ut i trädgården och grävde...
De såg så bedrövade ut, och jag fick inte nosa på min gamle kattfarbror mer.
Matte grävde upp en växt från en annan del av trädgården för att pryda platsen där Musse begravdes.
Några veckor senare, nämndes det något om en allhellgånnanått, då satte de ett ljus på Musses plats, och det har de visst fortsatt med, varje år vid det där allhellgånnanåttet.

Musse Katt var min första kattvän. Trist att han fick så kort tid hos oss i Brädhögen. Han var värd en lång skön pensionärstid hos oss!

5 kommentarer:

  1. "sniff" så sorgligt. Stackars Musse Katt som fick så kort tid med er.Nosbuff

    SvaraRadera
  2. Så tråkigt! *snörvel* Men det låter som om Musse Katt hade en väldigt bra tid hos er, trots att den var alltför kort. Kurr och burr.

    SvaraRadera
  3. *sniff* Jamars så sorgligt. Men ni fick en liten tid med varandra i alla fall. *sniff*

    SvaraRadera
  4. Tackvoff!
    Gulligt av er att skicka tröst.
    När matte läste upp det nedtassade för husse, fick även han blött i ögonen.
    Det måste vara från snö- och israsen från Brädhögens tak?

    Nästa gång får jag förklara vofför det inte blivit någon ny liten kattkompis efter Musse och Sulan.

    Vi hörs!
    Trassla

    SvaraRadera
  5. Så sorgligt med katter som går över regnbågsbron. *Sniff*

    SvaraRadera