Sulan.

Som en del kissar med blogg har fått erfara, så har jag gnällt om att jag har HAFT en liten kisse.
Sulan. Han blev förmodligen bara sju månader. Vi var verkligen kompisar han och jag! Vi delade gärna korg. Varmt och gosigt. Jag slickade rent hans öron och han nospussade mig tillbaka och strök sig runt mina ben.
Jag var hans hundmamma och han var min lille kattvalp.
(Han var ju också en hittekatt som behövde en extramamma. Funnen längs E 18 vid cirka fem veckors ålder. Togs till ett katthem, där mina tvåbeningar hämtade honom.)
Om en av oss varit ute, blev alltid hälsad av den andre med nospussar och slick.
Ja, nu var det ju jag som "hade varit ute" i 99 % av fallen, och Sulan som hälsade mig välkommen hem.
Vi försökte verkligen vara aktsamma om lillkissen. Trots att vi bor i ett mycket lugnt gammalt villaområde, fick han inte vistas ute förrän han åtminstone var kastrerad och tatuerad i örat.
Så blev det också. Vår lille vilding gick gärna ut, trots att det var snålblåsig tidig vår. Det var ju mars, och vår färdigläkte lille kastrat nosade sig runt i trädgården och i allt vidare cirklar.
I vårt område bor det många kissekatter och en del vovvar, harar skuttar förbi, rådjuren kan vara tämligen oblyga gäster som tuggar tulpaner, räv kan komma slinkande och grävlingar lufsar i nattmörkret...
Många spännande lukter alltså.
I en veckas tid gick Sulan ut en eller ett par gånger per dag. Han ropades in till kvällen och kom då tassande snällt och välkomnades av mig, vift vift vift....snyft.
En kväll kom han inte. Det var i mitten av mars och det hade fallit lite nysnö. Matte gick genast ut och tittade. Jodå, hon kunde se små kattspår, men de korsade vår lilla gata och BORTÅT.
Matte ropade, lockade och skrek: SUUUUULAN, kssss, kssss, kssssss, kssss kssss. Det brukade han aldrig MISSa...
Ingen liten kompis kom springande. Tyst, tomt.
Matte gick runt i närmaste kvarteren, hon gick kvällspromenaden med mig, och hon lät som jag nyss voffade. Det var nästan lite pinsamt som hon lät. men vad gör man inte för en liten svartvit gullevän?
Ingen kisse kom.
Dagarna gick.
Hittelönslapparna sattes upp, både när och lite fjärran.
Busungar ringde och påstod att de hittat Sulan, och låg sedan och fnissade när matte och husse gjorde blixtutryckning med gottemat och transportbur...
Ingen kisse kom.
En sen kväll, någon månad senare, på vår sena-kvälls-tur nosade jag mig fram till något jag aldrig hittat förr. Jag tog det i munnen och visade matte: Skelettframben av katt.
Det var så hemskt! Tänk om...
Matte ville inte titta så länge på mitt fynd, utan kastade det i älven. Ingen annan skulle få hitta det!
Så småningom MISStröstade vi, Husse, matte, lillmatteoch jag.
Sulan.
Lille Sulekatten var och förblev borta.
Jag säger som Södertäljekissarna: jag berättar mer sedan.
Men då är det längre-sedan-historia.