Att väcka en matte

Det finns få saker som är roligare. Husse och jag har en intern tävling. VEM av oss är snabbast uppför trappan till övervåningen?
Visserligen är det nästan alltid husse som förbereder tävlingen = han gör frukost. När allt är framdukat, tar jag på mig mina tibetanska löparskor och rusar viftande iväg. Det gör inte husse. Han skröpplar som vanligt stånkande uppför trappan.
Stackars husse. Bara två ben och en elak rygg.
Ändå vinner han ibland...

Det är när jag försover mig. För jag är nääästan lika morgontrött som matte. (Och det vill inte säga lite, det.)
Hur som helst, när jag kommer upp till mattes säng (längst in i sovrummet, voffa om rena hinderbanan), kollar jag läget noga.
Ligger matte vänd inåt sängen, med ryggen mot mig alltså, då står jag bara och viftar. Men det hörs när jag viftar. Inte sånt där labradorvift med dunk - dunk - dunk, utan bara lite smådunsigt och vinddrag. Diskret.
Men för det mesta har jag tur...matte ligger vänd utåt... emot mig och väntar...PÅ MIG.
(OK. Lite grann på husse också, men det är nog mest fjäsk. Tror jag. Bara för att han kan fixa frukost. Det kan inte jag. Och hittills har hon inte nallat av mina Doggykulor.)

MAAATTEEE, sjunger jag (matte säger att jag gruffar, hrmmm, oförstående tvåbening), slänger mig upp med överkroppen i sängen, tassar ivrigt efter hennes ansikte och tar fram min blötaste, gosigaste, slickigaste tungversion. Slick, slick, slick på mattes kind och händer!
Då fnittrar matte. Kallar mig för "gullevovve" och "liiilla vännen min".
Haha! Det kallar hon aldrig husse! Bara mig.

Det här är nästan bästa stunden på dagen.
Fast enligt mig finns det egentligen många "bästa - stunder - på - dagen":
Promenader.
Hundkompisar...
Folk på besök.
Jag på besök.
När jag får matrester.
Gos - i - knäet, kli, klappningar, smek, gulliga ord...

Livet är för det mesta ett Stort Svansvift!